Test

SVS anfaller!

Motsägelsefullt nog är sommaren den årstid som sätter igång filmavdelningen i mitt huvudkontor på allvar. Jag börjar leta filmtips och fundera på högtalarplacering och antal subwoofers och liknande livsviktigheter. Perfekt läge att bekanta sig med SVS Ultra, alltså. Hoppas nu bara att det inte blir för många soldagar...

Med åren blir öronen vässade och blir jag själv också allt kräsnare. Det ungdomliga flinet inför allt som kan säga Bom-Krasch-Pang förbyts i ett mer sällan inträffande lugnt konstaterande leende, och för att locka fram det krävs numera att allt är i balans. Annars tittar surgubben fram direkt. Ett högvärdigt hemmabiosystem ska alltså hålla en genomgående jämn kvalitet. Jag letar efter konsekvens i alla vinklar och vrår. Inget fusk. Inga genvägar. Inte för billigt. Då blir jag sur. Eller bara ointresserad.

SVS Ultra-serie ger mig initialt goda föraningar. Utförandet förefaller påkostat: den svarta pianolacken håller hög kvalitet och ger kanter och hörnor den lilla avrundning som flera lager lack kan göra – som på ett piano, helt enkelt. Knivskarpa kanter känns billigt, men det slipper vi här. Både aluminiumdiskanten och de dynamiska kompositfiberelementen för mellanregister och bas är försänkta med maskingängade skruvar och håller hög finish.

SVS Ultra Tower framhögtalare och SVS Ultra Surround bakhögtalare är avsiktligt befriade från parallella väggar i möjligaste mån. Kabinetten är alltså sammanfogade av "skeva" bitar av högdensitets fiberplatta, vilket ger en gynnsam arbetsmiljö för elementen. I "Ultra-tornen" används en hela 25 mm tjock frontbaffel, för extra stadga. Mellanregistren arbetar i varsin egen kammare, för att slippa påverka varandra. Bas-baffeln är hela 40 mm tjock! Hela kabinettet är dessutom väl internstagat och dämpat. Du kan välja mellan spikes och avkopplande mjuka fötter, beroende på golv och grannsituation. Den smala fronten med de avrundade hörnen borgar för stora ljudlandskap om innanmätet motsvarar utsidans löften.
Tornens oregelbundna kabinett ger stora fördelar jämfört med vanliga fyrkantiga lådor. Särskilt baselementen gynnas av att inte få tillbaka all energi "i knät" efter varje konutslag, men även uppåt i registren blir vi av med de problematiska stående vågor som annars uppstår med automatik. Då blir jag också uppåt.
Högtalarna känns förtroendeingivande tunga och solitt byggda, och alla reflexmässiga knacktester resulterar i ett nöjt nickande från min sida. Bakåt hittar vi två par guldpläterade polskruvar och en uppåt/bakåtriktad basreflexport.
Rent utseendemässigt gillar jag kanske ändå bakkanalerna allra bäst. De är både kompakta, eleganta och konfigurerbara. Idémässigt vinner dock fronthögtalarna, med sina tunga motkopplade åttatumsbasar som spelar i varsin helt egen vinkel ut i rummet. Lite snett framåt/utåt så där. Smart.

Kopplar du?
Ett Audio Control Maestro M9 processorförsteg får agera hjärna i testriggen, och översätta allt digitalt till analogt. De fem huvudkanalerna kopplar vi balanserat med Supras bästa XLR-kablar. Subwoofers via RCA-kablar från samma tillverkare. Biceps och triceps i testriggen utgörs för dagen av Yamahas Aventage multikanalsslutsteg, och ett Burmester 956 stereoslutsteg, för jämförelsens skull. UHD-spelare från Panasonic och Sony. Alla nätkablar via en välgjord nätlist från Chord Company. Fasen kollad. Så kör vi.

Herr Talman anländer
...i form av SVS Ultra Center. En trevägskonstruktion med precis samma fibervävs komposit-mellanbasar som hos tornhögtalarna, och därtill ett mellanregister med inverterad dammkåpa, och så diskantelementet ovanför detta. Notera att alla ingående högtalare i Ultra-systemet har identiska diskantelement – en oljekyld ultratunn aluminiumdome i försänkt metallchassi och väl tilltagen magnet. Det borgar för god klangmatchning och dynamisk transienthantering, om resten av konstruktionen hänger med i svängarna. Något förvånande är centerns kabinett betydligt fyrkantigare i sin konstruktion än övriga högtalare. Bara en knappt förnimbar lutning av frontbaffeln, parat med en fasning av de övre hörnen signalerar att den hör ihop med Ultra-tornen.
– Hur har man resonerat här?
Verkligheten får utvisa: Ett bra sätt att testa klangmatchningen är att koppla till exempel höger högtalarkabel i centerkanalen, och låta vänster sitta kvar där den är. Rota sedan fram en lämplig monoinspelning, gärna med röstsolist i mixen, och växla mellan högtalarna, antingen med balanskontrollen eller i setup-menyn. Fram och tillbaka. Då får du snabbt besked om huruvida de sjunger i samma körstämma eller inte.

bi eller di?
Bakkanalerna har som uppgift att låta både distinkt och diffust på samma gång. Det är lätt att glömma bort att de har en minst lika svår uppgift som framhögtalarna, eftersom många filmljudsproducenter ofta väljer att lägga "cue-music", alltså stämnings- och förväntningsskapande musikstycken, i just bakkanalerna, samtidigt som de ska bygga upp efterklangen hos exempelvis en kyrka eller en isoleringscell, och dessutom ta hand om rikoschetter och flygande fordonsdelar som väljer att landa precis bakom ryggen på dig. Eller tvåhundra meter bort. Ja, du förstår ju.
Ett par välgjorda bakhögtalare klarar av konststycket att bygga upp en hel värld bakom dig, istället för att skramla lite välvilligt i varsitt hörn när de blir uppropade. SVS Ultra Surrounds är både direktverkande och diffusa i sin konstruktion. Placera dem på ett medvetet sätt för bästa resultat. En 20-30 cm ovanför öronhöjd är inga problem. Rakt utåt sidorna fungerade bra i testrummet, men även en halvmeter framför eller bakom lyssningspositionen. Det ger lite olika resultat. Framför ger ett lite piggare resultat, medan bakom förstärker rumskänslan bakåt en aning. Du kan även välja om du vill använda bakhögtalarna som bipol eller dipol, allstå om basarna ska kopplas i fas eller inte. Tydliga instruktioner och ett par jumperkablar medföljer. Du bör absolut testa detta och välja själv vad du tycker passar just ditt rum bäst. Se till att göra likadant på båda kanalerna bara. I testrummet föredrog jag bipol-konfigurationen, alltså med basarna i fas.
Slutligen kan du faktiskt välja att koppla in två olika kanaler till en enda Ultra Surround: Du tar bara bort metallbleck och kablar helt, och ansluter två par högtalarkablar till samma lilla låda. Ett smart sätt om du vill uppgradera till t ex 7.1 eller 9.1 och ta det hela lite stegvis. SVS kallar detta för Duet Mode. Jag kallar det för innovativt ingenjörsskap. Applåd.

Det är jag som är basen
Redan i 5.0-konfiguration levererar SVS Ultra-systemet ett fullt godkänt fullregisterljud. För att kunna blåsa på lite begränsar jag basen till 40 Hz på centern och 80 Hz på bakkanalerna. De sammanlagt fyra sidoriktade basarna hos framhögtalarna dundrar på rätt duktigt, framförallt när jag gasar på lite. Resultatet är helt ok, men min underkäke förblir i stängt läge, och porslinet i köksskåpet står kvar i lugn och ro. Här kan vi möjligen ha funnit "lägenhets-versionen" av SVS Ultra-systemet.
Eftersom SVS fortfarande översätts "amerikansk subwoofer-specialist" i många hemmabiokretsar, är det i princip rent tjänstefel att inte koppla in en subwoofer. I kompakt-anda – och eftersom testrummet inte är jättestort – väljer vi att ansluta en förhållandevis kompakt SVS PB-2000 subwoofer; en portad konstruktion med tolvtums framåtriktat baselement och ett inbyggt 500–watts Klass D-slutsteg. SVS kallar sin högeffektiva förstärkarkrets för "Sledge", och åtnjuter som komplett tillverkare av både element och förstärkare fördelen att kunna optimera förstärkarkretsen för just det baselement som ska användas.
Konstruktionen är på många sätt konventionell, men elementet är långt ifrån någon standardlösning. Nej, här finner vi ett stadigt ventilerat chassi, optimerat för lägsta möjliga turbulens, utrustat med en kraftig magnet och en konupphängning som medger riktigt stora konutslag utan distorsion. P:et i benämningen står för att konstruktionen är portad.
Det är dock sparsmakat med anslutningar: Bara en linjeingång och en LFE-ingång, och en RCA stereoutgång för vidarebefordring av eventuell inkopplad linjesignal.
Fasreglaget är i alla fall steglöst. Delningsfrekvensen likaså. Du kan bryta mellan 50 och 160 Hz. Vrider du längre, hamnar du i "LFE-läge", vilket betyder att du ställer delningsfrekvensen i försteget istället. Sätt gärna av tid till att pyssla lite med detta, för rätt delningsfrekvens i basen är vägen till stort sömlöst ljud med oceandjup bas. Kon Tiki-filmen om Tor Heierdals strapatser på världshaven har flera scener med bråddjup bas. Testa med den, till exempel!

Nu åker vi
Några musikspår i fronthögtalarna avslöjar en hel del om hur ett system kan förmedla impulser och klanger. Morgan Ågrens Batterie DeLuxe är först ut. Den är välinspelad och innehåller både transienter, röster och en massa lustifika panoreringar och hyss. Själva musiken är dock allt annat än lättsmält. Den är så komplicerad och mångbottnad att många system bara lyckas få ur sig en förvirrad grötblandning i blotta förskräckelsen.
SVS Ultra Tower-högtalarna (utan subwoofer) verkar inte särskilt förskräckta, dock. Baskaggarna ljuder torra och djupa, och alla percussionljud klipper till med pondus och precision. Förvånande stramt och välsorterat. Möjligen aningen skarpt i toppen här och var, men det kan likaväl handla om elektroniken som högtalarna. Jag tar bort skumgummipluggarna i basreflexportarna och lyssnar igen. Jo, bättre. Aningen varmare klang, och ändå snäppet snabbare transienthantering i basen.
Jag laddar Anika Nilles nya Pikalar-CD och försöker återigen sätta krokben på Ultra-tornen med typisk multirytmisk "musiker-musik", men de förmår sortera ut alla instrumentgrupper och laga till en begriplig musikresa med bra fundament. Även supersopranen Renée Flemings tolkning av Anders Hillborgs senaste verk "Distant Light" och Formel 1-pianisten Yuja Wangs flygande "Fantasia"-album avverkas, och jag kan bara notera att SVS-tornen verkar ha konstruerats av någon som verkligen brinner för musik på riktigt.

Film då?
Jo, men det är ju klart – det är ju det tidningen handlar om. Så givetvis måste vi testa om SVS förmår generera äkta biomagi i favoritfåtöljen. Inlednings-scenen i Deadpool är nästintill sönderspelad på redaktionen vid det här laget, men den får inleda ännu en gång. När vår hjälte vänder sig på broräcket och börjar prata direkt med oss, förefaller stämman nästan plastisk (inte plastig alltså) i sitt sätt att kunna flyta isolerat i luften och träffa oss som en pratbubbla i mellangärdet. När han sedan hoppar rätt ner i biltaket och hela Manhattan Mayhem bryter ut, får hela systemet jobba.
Ackompanjerade av Michael Jacksons Billie Jean genomborras vi av ett oräkneligt antal projektiler från alla håll, samtidigt som bilradions stationsval manövreras genom upprepade skallningar av touchdisplayen. Scenen är snyggt sektionerad och presenterad av vår rödklädde vän. Allt håller ihop, och jag fnissar förtjust åt anrättningen. Men – jag blir inte "rädd". Hmmm... Vad gör man då? Jo, man kopplar in sin SVS PB-2000 subwoofer och nivåkalibrerar och fasjusterar in den. Och så kör vi en gång till. Jodå, bättre. Baselementet skjutsar så mycket luftmolekyler att det faktiskt yr omkring riktiga partiklar i rummet, men jag hör inte tillstymmelse till distorsion förrän jag avsiktligt vrider volymreglaget på subben för långt till höger. Och visst är det mer pondus nu, men jag är fortfarande torr i pannan, och mer road än förfärad av högtrycket på duken. Så... vad gör man DÅ då...? Pust, jo man kopplar in ytterligare en PB-2000 (vi fick upp två stycken till test), och nivåkalibrerar och fasjusterar igen. Jag ställer den till höger i rummet. Den första står till vänster. Och så åker vi igen!

Byxfladder: check.
Och äntligen blir det härligt och läskigt blandat! Nu är bilarna gjorda av stål istället för plast, och det går att vrida på ännu högre utan att det känns ansträngt. Högt är ju lika med kul i actionsammanhang, och det går inte att behålla sitt strama recensent-ansikte, hur mycket jag än försöker. Stor-flinet åker fram, och jag sätter två bockar i protokollet: Actionrökare, check. Formidabel projektilriktnings-hantering i den heltäckande ljudbubblan runtom kring oss. Check. Vi går vidare.

Nästa film till rakning är det kritikerrosade dramat "Manchester By The Sea" av Kenneth Lonergan. Den är precis som Deadpool i alla avseenden, fast tvärtom. Lugn, ödesmättad, lågmäld och stämningsbyggande, alltså. Den bygger i hög grad på dialoger mellan två eller tre personer, och ställer alltså stora krav på högtalarnas rösthantering. Redan i huvudmenyn börjar prövningen i form av en vackert klingande fuga för ett antal körstämmor, mixat i vanlig 2.0-stereo. SVS Ultra Tower tar sig an uppgiften med oväntad grace och mognad – stämsången klingar förvånansvärt vackert i sin både fylliga och kristallklara klang, med riktigt fin separation. Det låter så vackert och fängslande att jag nästan glömmer bort att dra igång filmen. Men, full av förväntan gör jag till slut det, och börjar följa dramat. Det är välspelat, och jag dras lätt in i handlingen. Dock lägger jag huvudet på sned en aning och börjar fundera på det där med klangmatchning. För det är något som inte riktigt stämmer hela vägen här...

Lev som du lär
Jag följer mina egna scout-tips och pausar filmen för att med både rosa brus och Julia Fordhams röst jämföra klangen hos tornen och centerhögtalaren. Och där har vi det. Centern klingar varmare än tornen, och släpper inte riktigt lika bra i toppen. Och det hörs faktiskt på det dialogstyrda soundtracket. Så – vad gör man DÅ då...?
Jo, först suckar man lite halvdjupt, och sedan sätter man igång och analyserar. Vad kan vi göra för att få bukt med den lite "proppmätta" klangen, säg?

Svaren är flera: Vi kan lyfta bort centern från AV-bordet och ge den ett vettigt stativ. Check. Bättre. Vi kan ta bort blecken på biwire-terminalerna och ersätta dem med kabel-jumpers. Check. Ännu lite bättre. Vi kan ta bort dem och köra biwire-kopplat från förstärkaren (två poler från förstärkaren till fyra i högtalaren). Hmmm... Ingen självklar förbättring här. Vi kan plugga de två basportarna med skumgummipluggar. Hmmm... Ja, kanske, men är det inte lite "torrt"? Och så kan vi köra fullt ut och låta en till slutstegskanal hantera basarna, och originalkanalen hantera mellanregister och diskant. Så kallad bi-amping, alltså. Och DÅ börjar vi närma oss tornens upplösning och tydlighet. En sista idé infinner sig. En krånglig en... Vad händer om vi vänder hela högtalaren på sin ände, och ställer den upp vertikalt på stativet, tro?

Kompromisslöst eller verklighetsanpassat
Svaret på frågan är att det är först då som vi får till optimal klangmatchning i SVS Ultra 5.2-systemet. Men det är ju bara inte praktiskt med en centerhögtalare som skymmer halva huvudpersonen varje gång du tittar på film. Så gör så här: Skaffa ett STADIGT stativ. Tryck sedan fast fyra lämpliga högtalarfötter i underkant på centern: Två låga i bakkant, och två lite högre i framkant, alternativt så lutar du hela stativet bakåt. Centern får då en välbehövlig uppåt-tilt, vilket leder till faslinjäritet mellan det för centerhögtalare så kritiska mellanregistret och diskanten. Då får du till "släppet" i toppen, samtidigt som du ju faktiskt nu också ser hela huvudpersonen.
Som resultat låter Casey Affleck likadant oavsett om han befinner sig till höger, till vänster, eller på en obestämd plats i rummet. Mission complete. Övningen resulterar dessutom i att jag fastnar, och vips har jag sett hela filmen. Till eftertexterna vaggas jag till ro och eftertanke av de vackra körstämmorna igen. Ahhh. Högvärdig hemmabio är en njutning som slår det mesta, när man väl får till det. Det känns tydligt nu.

Finalfundering
SVS finaste flaggskeppshögtalare har mycket som talar för sig. Med hjälp av en väl intrimmad produktionsprocess och flera decenniers erfarenhet av hur högtalare interagerar i olika rum har man tagit vara på alla slutsatser från subwoofertillverkningen och växlat upp till fullstor systemtillverkare. Den enklare Prime-serien är klangmatchad för att kunna kombineras med flaggskeppen i Ultra-serien, och det öppnar för goda möjligheter att expandera ditt system till ännu fler kanaler när andan faller på.
Trots företagets subwoofer-stamtavla är det golvhögtalarna Ultra Tower som imponerar överlägset mest på testpanelen. De ståtar med en ovanligt välavvägd grundklang som bibehåller den sjusärdeles fina klarheten i de översta registren och tar den med sig hela vägen ner i basen, som även med vidöppna (opluggade) basportar spelar kvickt, torrt och alert, snarare än att förfalla till slappt bio-muller. Som bonus får du ett par verkligt vältecknande musikförmedlare, som dessutom växer ordentligt med uppgiften när du uppgraderar din förstärkare. Sammantaget gör detta SVS Ultra Tower till ett alldeles extra bra val både för film- och musikentusiasten. Att priset dessutom är högst rimligt gör dem till ett bombsäkert köp. En helhjärtad rekommendation är helt på plats här.

Familjemedlemmarna håller också klassen. Centerhögtalaren är familjens lite kinkiga mellansyskon, och kräver noggrannhet i installationen innan den börjar sjunga lika vackert som de övriga. De stramt formgivna och innovativa bakhögtalarna fyller luftrummet bakom dig och sträcker sig dessutom framåt i riktigt fint samarbete med framkanalerna. Tillsammans levererar de ett fullvuxet och alert bioljud med extra fin transparens i det stora ljudlandskapet. Två kompakta PB-2000 subwoofers fyller på längst ner, och även om de gör det bra, så väcks intresset och nyfikenheten inför vad Ultra-systemet skulle kunna prestera med en eller två av företagets större subwoofers.

Sammantaget levererar SVS Ultra på alla parametrar. Klangen är både mättad och nyanserad. Ljudlandskapet är STORT, djupt, luftigt och precist, vilket drar oss in i filmen och låter oss njuta av musikläggarens arbete. Timingen sitter som en smäck, och när hela världen välter på filmen, står SVS Ultra-systemet stadigt kvar och fortsätter att underhålla. Jag kan bara buga mig. Respekt!


Tre snabba

Verkligt välkonstruerade kabinett

Innovativa ingenjörslösningar lyfter helheten

Musikförmedlare med pondus och precision


Plus

Riktiga kvalitetselement och filter i välgjorda kabinett.

 

Minus

Egentligen inget, men högnivå in på subbasen hade jag velat ha.

 

Summa

Fullständigt bedövande bra högtalare för riktigt rimliga pengar.

En teknisk (och musikalisk) knockout.


 

SVS Ultra Tower

Typ:                                                   3,5-vägs golvhögtalare med basreflex

Bestyckning:                                      1 st 1-tums aluminiumdiskant, 2 st 6,5-tums kompositmellanregister, 2 st 8-tums kompositbasar

Impedans:                                          8 Ohm

Frekvensomfång:  28 Hz – 32 kHz

Delningsfrekvenser:                           160 Hz, 950 Hz, 2 kHz

Verkningsgrad:     88 dB (1W, 1m)

Mått:                                                  35 cm x 114,5 cm x 41,5 cm (B x H x D)

Vikt:                                                  35 kg per styck

Finish:                                               svart pianolack

Pris:                                                   22 000 kr per par

 

SVS Ultra Surrounds

Typ:                                                   Tvåvägs surroundhögtalare, sluten konstruktion

Bestyckning:                                      2 st 1-tums aluminiumdiskanter, 2 st 5,25-tums kompositbasar

Impedans:                                          8 Ohm

Frekvensomfång:  58 Hz – 32 kHz

Delningsfrekvens: 2 kHz

Verkningsgrad:     87 dB (1W, 1m)

Mått:                                                  36 cm x 31 cm x 14 cm (B x H x D)

Vikt:                                                  8 kg per styck

Finish:                                               svart pianolack

Pris:                                                   14 000 kr per par

 

SVS Ultra Center

Typ:                                                   Trevägs centerhögtalare med basreflex

Bestyckning:                                      1 st 1-tums aluminiumdiskant, 1 st 4-tums kompositmellanregister, 2 st 6,5-tums kompositbasar

Impedans:                                          8 Ohm

Frekvensomfång:  45 Hz – 32 kHz

Delningsfrekvenser:                           500 Hz, 2,2 kHz

Verkningsgrad:     87 dB (1W, 1m)

Mått:                                                  56 cm x 20,5 cm x 25,5 cm (B x H x D)

Vikt:                                                  14 kg per styck

Finish:                                               svart pianolack

Pris:                                                   7.900 kr per styck

 

SVS PB-2000

Apparattyp:                                        Aktiv subwoofer med basreflex

Bestyckning:                                      1 st framåtriktad 12-tumsbas

Förstärkare:                                       500 W RMS Klass D

Frekvensomfång:  17 Hz – 260 Hz

Mått:                                                  44 cm x 53 cm x 58 cm (B x H x D)

Vikt:                                                  30 kg

Finish:                                               svart pianolack

Pris:                                                   9.000 kr per styck

 

Info:                                                  www.hembiobutiken.se  www.svsound.com


Artikelflöde

Uppgradering från Denon

Häftigt 3D-ljud med DTS Virtual:X

DTS Virtual:X-firmwareuppdateringen finns nu tillgänglig för Denon AVR-X1400H, Denon AVR-X2400H och Denon AVR-X3400H.
Under våren 2018 släpps uppdateringar även till modellerna AVR-X4400H och AVR-X6400H . Gratis förstås!


Du har väl koll?

OLED-guiden 2017

Sugen på OLED men vet inte var du ska börja? När reorna börjar närma sig är det läge för en djupdykning om de OLED-TV som finns på marknaden. Så lika, men ändå så olika!


Spelnyheter

Paris Game Week

Nytt från spelfesten i Paris


Samsung fixar hypnos

Glöm favoritfilmen

Känner du att det vore kul att se om en film eller en serie? Vill du att det ska kännas nytt och fräscht igen? Samsung kan ha lösningen!


TÄVLINGEN AVGJORD!!!

It Comes at Night

Nu har vi dragit vinnarna. Är du en av dem?


Ni vann filmen på Blu-ray!

47 Meters Down - tävlingen avgjord!

Ännu en spännande tävling. Vann du?


Test: Bladelius Njord Mono

En svensk hästkraft i bion

Om man sitter med en helt vettig bioanläggning i mellanklassen och vill uppgradera, vad är det då vettigast att lägga pengar på?


TÄVLING!

Vinn filmen på Blu-ray!

Vi har fått fem fina exemplar på Blu-ray att tävla ut av det klaustrofobiska thrillerdramat It Comes At Night.


Intervju: Dragomir Mrsic

Brokig sannsaga från förorten till Hollywood

Efter genombrottet som hårdför maffiaboss i Snabba cash slog Dragomir Mrsic igenom även internationellt. Han har också etablerat sig som framgångsrik entreprenör. Men vägen från Fittja till Hollywood har varit lång, tuff och brokig.


Film: 47 Meters Down

47 meter ner kan ingen höra dig skrika

Scenariot i höstens mest gastkramande drama är lika enkelt som skräckfyllt – två tjejer utforskar havet utanför Mexicos kust. När kabeln till deras hajbur brister störtar den ner i djupet. Radiokontakten med ytan är bruten och syret börjar ta slut när vithajar börjar cirkla runt dem ...


Spelrecension

DEAD BY DAYLIGHT

”Assymetric survival horror action” är en genre som bara inom loppet av några veckor fick tillskott i form av två spel. Det ena av dessa två testar vi här”Assymetric survival horror action” är en genre som bara inom loppet av några veckor fick tillskott i form av två spel. Det ena av dessa två testar vi här.


Bygg egen mediaspelare

Bygg egen mediaspelare – och fjärrstyr hemmabion!

Här är prylen för några hundralappar som kan bli precis vad du gör den till – mediaspelare till tv:n, surfdator i fickformat, fjärrstyrning av elektrisk utrustning i hemmabion eller avkännare för övervakning av temperaturer, färger, rörelser med mera.


Alternativ till actionfilmen: Livesänd balett för hela familjen!

ALICE I UNDERLANDET FRÅN ROYAL OPERA HOUSE I LONDON

På måndag den 23 oktober livesänds den framstående brittiske koreografen Christopher Wheeldons  balett Alice i Underlandet på SF Bio från Royal Opera House i London


Hemmabioskolan

Bakgrundsbelysningen

Du läser ofta om det i tester och nyheter. Men hur fungerar egentligen ljuset från en TV? Hemmabioskolan går igenom varianterna!


KRÖNIKAN: THOMAS NILSSON

Längtan efter att hitta hem

Att längta hem är en naturlig instinkt.
Det är precis lika naturligt att hemlängtan är ett motsägelsefullt ord.


Meddelande

Laddar meddelande...