Intervju

Intervju: Valter Skarsgård

Börje Salming är en av tidernas allra största hockeyhjältar. Hyllad, älskad och odödligförklarad i Toronto Maple Leafs där han tillbringade 16 år. Nu har ikonens liv och karriär blivit serie. Valter Skarsgård spelar den legendariske backbjässen och vi har träffat honom.

Annons:

Foto: Crille Forsberg-Viaplay och Hanna Walldén Berg

 

Foto Morgan Norman

 

– Kollar du mycket på hockey?

–Nja, periodvis.

Om nu Valter Skarsgård, 27, hade fått för sig att ställa den frågan hade jag kunnat svara så.

Då hade jag ju också fått en perfekt inledning på artikeln.

Så jag fuskar lite och drar det gamla skämtet när vi bänkar oss för en intervju på söder i Stockholm. Valter hakar på direkt.

– Det är ju skitroligt! Kör på det, skrattar Valter som är aktuell i Börje – The Journey of A Legend. Det är han som spelar Börje Salming (1951–2022), den legendariske backbjässen som kommit att bli en av hockeyvärldens allra största stjärnor genom tiderna.

 

Vinnarskallen var ingen ”chicken Swede” 

1973 var Börje Salming en av svenskarna som kom att bana vägen för framtidens europeiska stjärnor i NHL, världens hårdaste hockeyliga. Där man spelade utan hjälm och tandskydd och fightades mer än man lirade hockey.

Salming blev förste svensk efter Thommie Bergman (Detroit Red Wings) som tog en ordinarie plats i ett NHL-lag och fick även han lära sig spela hockey ”the hard way”.

”Chicken Swedes” var det snällaste de första svenskarna i NHL kallades.

Till en början hånande motståndarspelare och fans Salming och Inge Hammarström (som kom till Toronto Maple Leafs samtidigt med Börje) för att de hellre briljerade med sin skickliga skridskoåkning och sitt bländande passningsspel än slogs med knytnävarna. Det tog förstås emot att nordamerikanerna tvingades inse att det var klasskillnad på svenskarnas hockeyspel, jämfört med sina egna stjärnors.

Salming var en av pionjärerna som förändrade spelstilen i NHL för alltid. Publik och spelare fattade också snart att svenskarna inte tänkte ta skit från någon, allra minst vinnarskallen Börje.

 

Ikoniskt foto på ärrat ansikte 

I NHL fanns ”goons” i alla lag – mediokra, men stenhårda spelare vars enda uppgift var att slåss. Mot motståndarnas toppspelare, samtidigt som de skulle skydda sina egna stjärnor.

Redan i sin andra NHL-match kastade Börje handskarna och rök ihop med en av ligans värsta slagskämpar Dave ”The Hammer” Schultz, Philadelphia Flyers tuffaste spelare.

– Det var ett bra tillfälle att tag mig an bjässen, ska Salming ha sagt i en intervju efter matchen.

Börjes självuppoffrande spelstil gjorde honom legendarisk.

Det kvittade om det var Bobby Hull i Chicago Blackhawks som avlossade stora kanonen. Han som det ryktades om sköt hårdast i världen på 70-talet.

Börje tvekade inte en sekund att dödsföraktande kasta sig och täcka slagskotten med sin kropp.

Det gjorde ont att spela som Salming.

Men han klagade aldrig.

Han bet bara ihop och fortsatte kämpa.

Ett foto på Börjes sydda ansikte har blivit ikoniskt.

Det var under en match 1986 mellan Toronto Maple Leafs och Detroit Red Wings som Börje råkade riktigt illa ut.

Detroit-forwarden Gerard Gallant tappade balansen i en duell och råkade trampa Börje i ansiktet med skridskon. En centimeter åt andra hållet och Börje hade förlorat ett öga. Nu klarade han sig under med 300 stygn. Intervjun efter matchen, där Börje skrattande bara rycker på axlarna åt incidenten, är lika klassisk.

Efter 1099 matcher, 148 mål, 620 målpassningar och 600 ärr fick Börje Salming – eller ”The King” som han kallades – ikonstatus i Toronto och Toronto Maple Leafs där han spelade i 16 år.

 

Ovationerna ville aldrig ta slut 

Trots att Börje aldrig lyckades vinna Stanley Cup är hans legendstatus obestridd och han räknas in bland de främsta någonsin i hockeyhistorien.

2008 valdes Börje in i Internationella hockeyförbundets ”Århundradets lag” tillsammans med Wayne Gretzy och de ryska superstjärnorna Tretiak, Fetisov, Makarov och Charlamov.

Börje spelade också för Tre Kronor. Han vann VM-brons 1972 och silver 1973.

Hyllningarna till Salming under Canada Cup 1976 är berömda.

Innan matchen mot Kanada fick Börje ta emot stående ovationer av den kanadensiska publiken. Folk ville inte sluta applådera. Efter tio minuter var speakern tvungen att avbryta för att matchen skulle komma igång. Men hyllningarna fortsatte sedan även under matchen (som Sverige förlorade med 4-0.)

Hockeyvärlden har aldrig upplevt något liknande, varken förr eller senare.

 

 

Påkostat, stjärnspäckat och episkt 

Börje – The Journey of A Legend skildrar stora delar av Börje Salmings liv och karriär.

Från de tidiga åren som ung i Kiruna AIF, genombrottet och SM-gulden med Brynäs till den fantastiska NHL-karriären som ärrat proffs i Toronto Maple Leafs under en tid när hockeyn var brutal och farlig på riktigt.

Serien är ett projekt som Amir Chamdin (Partisan) burit med sig i åtta år. Idén fick han efter att ha läst en tidningsartikel om Salming där ikonen berättade om sin uppväxt och utmaningarna han ställdes inför när han 1973 kom till tuffa NHL.

Artikeln resulterade i ett möte med Börje där Amir berättade om sin idé.

– Resten är, som man säger, historia – Börjes historia, har Amir berättat.

Salming var också själv involverad under hela processen, inte minst i arbetet med manusförfattaren Martin Bengtsson som tidigare skrivit boken I skuggan av San Siro (2007), filmatiserad som Tigrar 2020.

Martins långa återkommande intervjuer med Börje ligger även till grund för manuset till Börje – The Journey of A Legend.

Men de sex avsnitten handlar inte bara om hockey.

Vi får också följa med på en gripande, personlig resa som skildrar Börjes Salmings känslor kring sorgen efter sin pappa, att inte längre få spela med sin bror och om kärleken till Margitta som ung och nyförälskad följde med Börje till Kanada för ett helt nytt liv.

Det var inte helt friktionsfritt att lämna Sverige och bli utlandsproffs heller.

Salming och andra svenskar som drog över Atlanten på 70-talet fick höra att de var svikare. Att de vände ryggen till svensk hockey för pengarnas skull.

Det finns fler stjärnor förutom Valter Skarsgård som Börje Salming i rollistan.

Ex-hustrun Margitta spelas av Hedda Stiernstedt (Vår tid är nu). Oscar Skagerberg gestaltar Börjes bror Stig Salming och Pelle Holmström gör rollen som Inge Hammarström som spelade med Börje i Toronto (1973-1977).

I rollistan syns även bland andra Simon Lööf (Threesome) och Kelly van der Burg (Blackberry). Jason Priestley (Beverly Hills) spelar Torontos legendariske talangscout Gerry McNamara, mannen som lockade över Salming till Toronto. A.C. Peterson (Tulsa King) porträtterar Harold Ballard, den kontroversielle ägaren av Toronto Maple Leafs och arenan Maple Leaf Gardens.

Jack Langedijk (Left Behind) gör rollen som Maple Leafs materialare Dan ”Smokey” Lemelin som också var Börje Salmings nära vän. Det är hur hans perspektiv serien berättas.

 

Riddare, skräck och Becks barnbarn

Valter Skarsgård debuterade i kortfilmen Att döda ett barn (2003) som regisserades av Björne Larsson och storebror Alexander Skarsgård.

Efter det har vi kunnat se Valter i en lång rad serier som till exempel Svartsjön (2016-2018), Morden i Sandhamn (2020), Zebrarummet (2021) och The Playlist (2022). Bland filmerna märks bland annat Arn – tempelriddaren (2007), Arn – riket vid vägens slut (2008), IRL (2013) och den svensk-kanadensiska skräckfilmen Funhouse (2018).

Valter har också medverkat i sex Beck-filmer, från Beck – ett nytt liv (2021) till Beck – Quid Pro Quo (2023) där han spelar Vilhelm Beck, Martin Becks polisaspirerande barnbarn.

 

Du är ju fotbollskille (och precis som brorsan Alexander hängiven Hammarbysupporter). Hur bra koll hade du på Börje Salming innan du fick rollen? 

– Väldigt lite. Jag kände förstås till Börje, men har inte följt hockey så mycket. Och Började slutade ju spela innan jag föddes. Så innan jag träffade honom första gången 2018 pratade jag med folk som är hockeyintresserade och har bättre koll. När dom gjorde stora ögon fattade jag hur stor han är.

 

Det där kan vi ju inte filma! 

Under mötet berättade Börje historier om sitt liv och åren i NHL för en fascinerad Valter. Regissören Amir visste att det bästa sättet att sälja in idén till Valter var att bara låta Börje dra sina skrönor.

– Jag satt bara och gapade. Det var helt galna rövarhistorier. Men min första tanke var – vi kan inte filma det här. Det är för otroligt, ingen kommer tro på oss. Samtidigt var det rena filmscener Börje beskrev, utan att kanske riktigt fatta det själv.

 

Något manus fanns inte då? 

– Nej, det fanns ingenting. Men jag var fast. Direkt efter mötet sa jag till min agent: ”Den här rollen måste jag få göra, vad som än krävs.” Sen fick jag också veta att Börje hade sagt till Amir att det var klart. Att jag var ”The Guy”.

 

Honom ska vi ha 

Serieskaparen Amir Chamdin har redan ännu tidigare bestämt sig för att Valter var perfekt som Börje Salming.

– Amir hade sett mig Lords of Chaos (2018) och av nån anledning fått för sig att jag skulle kunna spela Börje Salming. Jag fattade ingenting. Men det var tydligen nåt i min blick som han fastande för. Inget som hade nåt med hockey att göra, skrattar Valter.

Det var 2018, men sedan hände ingenting på två år.

– Jag sprang på Börje sporadiskt några gånger under den tiden. Men vi var båda övertygade om att projektet skulle bli av.

2020 kom Warner och Viaplay in i bilden.

Då tog det fart igen. Ett manus började skrivas, samtidigt som man bestämde sig för att göra en miniserie istället för en långfilm.

– Sommaren 2020 sa jag till Amir att jag definitivt är med. Men jag är inte i form och kan inte åka skridsko.

För Valter blev det till att börja från noll.

– Jag kunde inte ens ställa mig upp när jag hade snörat på mig skridskorna första gången i butiken.

De följande två åren ägnade sig Valter åt att träna upp sin fysik och lära sig åka skridsko. Det blev hårda gympass med en PT fem dagar i veckan, plus tuffa träningar på is.

”Blod, svett och hockey. Nu kör vi", var det sista Amir mailade mig innan vi drog igång, haha.

 

 

Det är en sak att fejka fotboll framför en kamera. Men det känns mycket svårare att lyckas med det med hockey.  

– Exakt.  Nu brukar folk fråga mig om jag ska fortsätta spela hockey. Men jag kan fortfarande inte spela hockey. Jag kan låtsas, men det är inte samma sak. Det går inte att jämföra med dom som började spela hockey när dom var fjorton, femton och sen lade av, men som kan snöra på sig skridskorna tio år senare och spela lite på skoj. Det kan man inte om man som jag började först när man är 25, skrattar Valter.

 

Ingen i produktionen visste hur bra Valter skulle kunna bli på att spela hockey.

– Men målet var att använda så lite body-double som möjligt. Vi tog sikte på det och var införstådda med att vi fick göra det bästa möjliga av resultatet. Med tanke på den tid vi hade är jag ändå nöjd med var vi landade och av det jag har sett av serien tycker jag det ser skitbra ut.

 

Hur mycket av det vi ser i matchscenerna är du som Börje och hur mycket är en body-double? 

– Det är blandat. I vissa scener är det jag. I andra är det min stand-in, Niclas Sandström. Han har tidigare spelat för IK Göta-Traneberg som jag tränade med inför inspelningarna. Niclas hade fått lite för många hjärnskakningar och precis lagt av med hockeyn när jag började förbereda mig för rollen. Så han var ledig och kunde jobba med mig. Det är Niclas som gör alla dom snygga sakerna för att det ska bli bättre flow i hockeyscenerna. Ibland satt jag bara bredvid och tänkte; ”Varför är jag ens här? Filma bara honom istället”, haha.

 

Men illusionen av att det är du som står på skridskorna är ju viktig för att man ska köpa dig i rollen som Börje Salming. 

– Precis. Och det funkar så bra för att Niclas är så duktig. Jag hyllar honom så ofta jag kan, han var så avgörande för mitt jobb. Vi är väldigt lika varandra, både till utseende och kroppsbyggnad. Folk taggar Instagram-foton på Niclas som jag har lagt upp och tror att det är jag. Det är ju ett bra bevis på att vi har lyckats med den illusionen.
I många av hockeyscenerna som jag har sett kan jag själv heller inte alltid avgöra om det är jag eller Niclas som syns i bild. Vi hade också otroligt duktiga hockeykoordinatorer som flugits in från USA för att skapa matchsekvenserna. Alla ville att det skulle bli så bra som möjligt, så energin var fantastisk. Men utmattande, förstås, skrattar Valter.

 

Niclas Sandström var anlitad för att dribbla med en puck, men kom att göra så mycket mer.

– Han har aldrig stått framför en kamera förut, men skådespelar fysiskt och förkroppsligar min karaktär även känslomässigt. Vi gjorde all hockeykoreografi tillsammans, så i redigeringen kunde man klippa mellan bilder på mig och Niclas och välja det som ser bäst ut för just den sekvensen. Vi hade också tur att Niclas var så skicklig på att alltid vända bort huvudet, så man inte ser hans ansikte när vi filmade.

 

Cirkeln slöts i Börjes barndomshem 

Serien är inspelad på plats i Toronto och i Sverige.

– Mest filmade vi i Kanada. Alla NHL-scenerna spelades in där. Invändigt är den gamla hemmaarenan Maple Leafs Garden helt renoverad, så vi kunde bara filma exteriörscenerna där. Men filmteamet hittade en arena i Kitchener en bit utanför Toronto. Den är ritad av samma arkitekt som ritade Maple Leafs Garden. Invändigt ser stället nästan likadant ut som lagets gamla hemmaarena gjorde på 70-talet, så där kunde vi filma alla hemmamatch-scenerna.

 

Samma problem uppstod när man skulle filma Brynäs hemmamatcher i Gävle.

– Idag ser ju Gavlerinken inte ut som när Börje spelade där. Istället fick vi spela in dom scenerna i en ishall i Norrköping som såg ut som 70-talets Gavlerinken.
Men Kiruna AIF:s gamla hemmaarena Matojärvi ishall i Kiruna ser precis likadan ut i dag som på Börjes tid, så där kunde vi filma. Men nu har jag hört att man planerar att riva stället. Sorgligt om det stämmer, det är ju Sveriges allra första ishall. Det var otroligt coolt att filma där. Men även i Salmi där Börje växte upp.
Det blev också dom sista scenerna jag spelade in i Sverige. Men det var efter att Börje gått bort. Då hade jag sällskap av hans son Anders. Det kändes som cirkeln slöts när jag fick avsluta hela den här resan vi har gjort med serien med att besöka Börjes barndomshem.

 

 

Börje kunde inte sluta skratta 

Börje besökte själv inspelningsplatserna några gånger.

Valter minns speciellt en scen som filmades i Stockholm. Då var Börje rätt sjuk i nervsjukdomen ALS.

– Scenen utspelar sig precis när Börje kommit till Toronto första gången. Han sitter där och kan ingen engelska. Scenen blir lite komisk eftersom jag (Börje) inte förstår vad folk pratar om, utan bara säger ”yes”, ”yes”.

Under tiden man filmar hör Valter någon som gapskrattar i bakgrunden

– Då är det Börje som sitter framför en monitor, kollar på scenen och asgarvar. Jag visste inte ens att han var där. Och han skrattade lika mycket varje gång vi tog om scenen. Det var första gången jag träffade Börje efter att han blivit sjuk. Han kunde inte prata längre, men han hade så mycket inom sig som han ville få uttryck för. Så han höll i mig och gav mig en kram - och sen en till och en till. Det var så rörande och fint att få dela dom stunderna med honom.

 

I Toronto kan väl alla spela hockey 

Börje – The Journey of A Legend är en berättelse om många skador.

– Dom löper ju som en röd tråd genom Börjes liv.

Hockey är tufft, så Valters stand-in fick ta en del stryk.

Särskilt en scen med Niclas imponerande stort på Valter.

– Det var en stuntscen. Reglerna säger att jag inte får göra vissa saker själv, så Niclas fick hoppa in. Så jag sitter där och kollar på hur Niclas agerar ut hela scenen efter ett referensklipp från den verkliga händelsen. Och han gör det så bra, så exakt så jag tänker att jag lika gärna kan gå hem, haha. Men vi jobbade bra tillsammans och hittade en fin balans. Jag är väldigt tacksam för hur Niclas stöttade mig genom hela inspelningen. Han gjorde så jag kände mig trygg i att han tog hand om den svåra hockeybiten. Då behövde jag inte tänka så mycket på hur jag hanterade pucken, utan kunde fokusera på mitt agerande. Jag kunde hjälpa honom med skådespeleriet och det känslomässiga. Utanför isen är det jag som spelar Börje. Men på isen är Börje min och Niclas gemensamma karaktär.

 

Kunde du lära dig att åka baklänges? 

– Typ. Men det var en sån sak som jag ofta sa; ”Niklas, kan du ta det”, haha.

 

Klarade du dig undan skador? 

– Nej, haha. Och det ska man ju inte göra heller med en sån här film. Men jag slapp några allvarliga skador som tur är.

 

 

Sport på film är en knepig genre som är svår att få till rätt. 

– Verkligen. Amir hade sett en fotbollsfilm där han störde sig så mycket på att filmen var bra, men att fotbollsscenerna inte alls var lika bra. Det blev så tydligt att många aldrig rört en boll förut. Så vi pratade mycket om det redan när han skulle casta Börje.
Även om serien inte bara handlar om hockey, så är ju hockeyn en stor och viktig del. Och viktigt att hockeyscenerna ser så autentiska ut som möjligt.  Därför var prio ett att kolla hur bra folk kunde spela hockey och sen ta reda på hur bra skådisar dom är. Kunde dom inte spela hockey var det ingen idé.

I Valters fall var det tvärtom.

– Mig castade dom först, men då fanns det tid för mig att lära mig och jobba tillsammans med Niclas. Den lyxen fanns inte för dom andra. Men vi hade turen att få med folk som är väldigt bra på hockey och dessutom duktiga skådespelare. Det var förstås enklare med dom kanadensiska skådespelarna. Det finns väl ingen i Toronto som inte har spelat hockey, haha.

 

Konsten att lura fansen 

Vissa scener är återskapade exakt efter verkliga matchsekvenser.

Det var förstås svårt att få till.

– Men också viktigt, särskilt i scener med landslaget. Ikoniska mål och andra sekvenser som folk som har koll minns från den tiden. Därför kollade vi på matchklipp och detaljstyrde scenerna utifrån dom medan vi filmade. Ibland filmade vi så att man kan klippa mellan dom inspelade scenerna och det äkta matchmaterialet. Då måste det bli på pricken rätt. Det går inte att bara göra nåt som ser coolt ut på film. Den som kan hockey kan genomskåda det om vi slarvar. Vi måste försöka lura folk så bra som möjligt. Särskilt alla som följer Toronto Maple Leafs och kan alla matcherna innantill. Vi måste få dom att också tro på det här, haha.

 

 

Hur hittade du ”din” Börje? Vad letade du efter för att kunna porträttera honom så trovärdigt som möjligt? 

– Jag fick stor hjälp av hockeytränarna som kan allt om Börjes spelstil och hur han påverkade sina lagkamrater. Sen fick jag också insikt i Börjes mentalitet på gymmet eftersom jag tränade med en PT som även var Börjes PT på senare år. Han körde hårt med mig, särskilt när det började ta emot. ”Sträck på dig, Börje skulle aldrig visa att han är trött”, kunde jag få höra. Jag blev drillad fem dagar i veckan i två års tid för att lära mig bita ihop och kämpa som Börje brukade göra. Det gav mig också den där ”plocka puckar med ansiktet”-mentaliteten som är så typisk för Börje. Jag fick också hänga med några av dom gamla spelarna runt Börje i Toronto Maple Leafs. Riktigt hårda killar, som Tiger Williams, till exempel.

 

Men framför allt hade Valter nära kontakt med Börje själv.

– Jag träffade Margitta och hans familj. Börje och jag pratade också väldigt mycket. Han coachade mig, både före och under inspelningarna. Då fick jag också se en annan sida av Börje. Han var inte bara en hård vinnarskalle, utan också en otroligt snäll och ödmjuk människa privat.

 

 

Börje var väl lite Dr. Jekyll och Mr. Hyde – en person på isen och en helt annan utanför? 

– Exakt. Och det var också det som var så intressant med hans karaktär och som gjorde att jag blev så fascinerad redan under första mötet med honom. Börje är en snäll person, men när han klev ut på isen fanns inte den snälla killen kvar. Då var hans inställning att ”nu dör jag för det här.” Det var också den inställningen som gjorde att Börje för alltid är ”Kungen av Toronto”.

 

Den förvandlingen var också viktig för Valter att kunna återskapa.

– Den mjuka delen av Börje kunde jag plocka från mig själv. Den sidan ligger närmare till hur jag själv är som person. Den hårda fick jag av träningen, på gymmet och på hockeyträningen. Utmaningen för mig var sen att koppla ihop dom två delarna. Vissa gånger tränade vi hårt, men inte för att bränna fett eller bygga muskler, utan för att jag skulle få lära mig hur det känns att bryta ihop rent emotionellt. Till slut kom vi till en punkt där jag lärde mig göra precis som Börje gjorde – stänga av min mjuka sida och bara köra på när jag kom ut på isen.

 

Du var i Toronto tillsammans med Börje. Hur var det att umgås med honom i hans gamla hemstad? 

– Det var fantastiskt. Överallt kom folk fram och sa: ”The King, you are back”. Trots att han inte spelat där på mer än 30 år är Börje fortfarande lika älskad och hyllad. ”Vi har aldrig haft nån som du”, sa en man i 60-årsåldern till Börje. Och han är lika stor bland unga fans, även bland dom som inte ens var födda när Börje spelade. En kille i min ålder fick knappt fram ett ord när han stod bredvid Börje. Det var det största han upplevt. Men trots att jag sett hur Börje tagits emot i Toronto och hört alla historier om honom inser jag att jag aldrig riktigt kommer att fatta hur stor han egentligen är i den stan.

 

Det finns bara en Börje Salming 

I slutet av 2022 var Börje hårt märkt av sin sjukdom.

Under Hockey Hall of Fame-helgen den 12 och 13 november var han ändå på plats i Toronto tillsammans med sin familj för att hyllas en sista gång av sin gamla hemmapublik.

Valter var också där.

Det var stående ovationer som aldrig ville ta slut. Många grät öppet, så även Börje och Valter.

– Det var otroligt känslosamt, väldigt gripande, minns Valter.

Tillsammans med Hedda Stiernstedt var han uppe i logen på Scotiabank Arena och träffade Börje.  

– Han kramade oss så hårt, flera gånger. Många runt Börje var tveksamma till att han skulle orka resa till Toronto. Men Börje gav sig inte. Han skulle bara dit.

När svensk hockey firade 100 år i Avicii arena den 18 november var Börje också på plats.

Hyllningarna ville inte ta slut där heller. Inte ett öga var torrt. Det kom att bli Börjes sista offentliga framträdande.

– Det kändes som att Börje kämpade för att hålla sig vid liv för att få uppleva dom två galorna. Det blev också hans sista stora kraftansträngningar i livet.

 

Börje Salming gick ur tiden i Stockholm den 24 november, 71 år gammal.

Valter befann sig i Toronto när dödsbudet kom.

– Vi hade ledigt just den dagen. Alla blev väldigt berörda av beskedet. Vår fotograf, Crille Forsberg, hade på sig en Maple Leafs-mössa när han gick ut på en promenad. Då blev han stoppad av en man på gatan som undrade om Crille hade hört om Börje. Sen stod dom där, två främlingar, och pratade i tjugo minuter.
Killen visste inte att Crille kände Börje eller jobbade med serien. Men alla som håller på Maple Leafs har Börje gemensamt. För den killen var det viktigt att dela med sig av nyheten om Börjes död. Det är svårt är svårt att greppa hur stor och älskad Börje är i Toronto. Men den incidenten säger ju lite om hur mycket Börje betyder för folket och stan.

 

När Toronto Maple Leafs spelade sin första hemmamatch efter Börjes död var det knäpptyst i arenan i exakt 21 sekunder, en hyllning till hans legendariska tröjnummer.

– Sista dagen i Toronto tatuerade jag också in 21 för att hedra Börje, avslöjar Valter och drar upp tröjärmen för att visa siffrorna på sin underarm.

 

 

Hann Börje se något av det inspelade materialet? 

– Ja, vi hade klippt ihop en liten trailer som han fick se. Den satt han och kollade på, om och om och om igen, ända in i det sista. Det gör ont i hjärtat att jag inte fick se hela serien tillsammans med Börje.

 

Många i Toronto väntar på en ny Börje Salming

– Men det kommer aldrig att hända. Börje var unik, avslutar Valter Skarsgård.

 

Börje – The Journey of A Legend visas på Viaplay och TV3.

Annons:

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår